Erfarna tolkar stöter på färre processproblem än tolkar med kortare tolkerfarenhet. Jag fann också tydliga skillnader vad gäller tolkens kontroll av tolkprocessen och produktionen mellan erfarna tolkar och övriga deltagare..

— Elisabet Tiselius, tanken.se

Konferenstolkstudenter får lära sig att det tar minst fem år som aktiv tolk att bli en fullvärdig yrkesutövare. För att bli medlem av konferenstolkarnas yrkesorganisation krävs 150 arbetade dagar vilket tar mellan 18 månader och fem år att uppnå. Inom konferenstolkning är erfarenhet nära kopplat till kvalitetsfrågor. De flesta konferenstolkar utvärderas regelbundet. Förutom den utvärdering som naturligtvis sker av kunden/mottagaren, utvärderas konferenstolkarna av sina kollegor. Inom EUs institutioner är kvalitetskontrollen formaliserad, på privata marknaden mer informell. Frågan om expertkunnande, erfarenhet och kvalitet är alltså mycket påtaglig inom konferenstolkning och något som man tidigt kommer i kontakt med. På samma sätt som andra områden med mer eller mindre mätbar performans.

Simultantolkning liksom tolkforskning är tämligen unga discipliner. Simultantolkning med teknisk utrustning har dryga sextio år på nacken. Tidiga forskare inom simultantolkning var framförallt kognitiva psykologer som dels ville kartlägga processen i hjärnan och dels ringa in vad som är möjligt att tolka och inte. En del av dagens forskning har arbetat utifrån psykologins forskning om expertkunnande. Man har försökt att definiera experttolkar och analysera skillnaden mellan experter och noviser. Inom expertforskningen finns olika kriterier för att en utövare av en syssla ska kallas expert. Ett av dessa kriterier är att man ska ha utövat sitt gebit i minst tio år.

Min avhandling har fokus på expertkunnande hos simultantolkar. Avhandlingen består dels av en tvärsnittsstudie och dels av en studie över tid. Jag analyserade tolkningarna med hjälp av Ivanovas (1999) metod. Hon har utarbetat en metod för att analysera de problem en tolk stöter på under tolkning och de strategier tolken använder för att lösa dessa. Ivanova konstaterar att experttolkar stöter på färre problem och har tillgång till fler strategier än novistolkar, mina resultat stödjer Ivanovas. Tolkningarna bedömdes också utifrån kvalitet med hjälp av Carrolls (1966) metod. Den består av två Lickert-skalor, en  för förståelighet och den andra för bibehållen information – eftersom han menade att en översättning kan vara helt förståelig men utan originalets information, på samma sätt som den kan innehålla all information från originalet men vara helt obegriplig. Tolkarna i studien över tid deltog också i djupintervjuer.

Jag kunde konstatera att det finns en mätbar skillnad i tolkfärdigheten mellan tolkar med liten eller ingen tolkerfarenhet och tolkar med lång tolkerfarenhet. Denna slutsats fick dock inte stöd i det longitudinella (och intra-individuella) materialet. Skillnaderna mellan grupperna i tvärsnittsmaterialet var också tydliga i processdata. Erfarna tolkar stöter på färre processproblem än tolkar med kortare tolkerfarenhet. Det fanns också tydliga skillnader vad gäller förekomsterna av monitorering (alltså kontroll av tolkprocessen och produktionen) mellan erfarna tolkar och övriga deltagare. Monitorering verkar vara en skiljelinje mellan erfarna och oerfarna tolkar, de erfarna tolkarna hade mer process kapacitet tillgänglig för att monitorera sig själva. Detta stöddes också till viss del av djupintervjuerna, där deltagarna rapporterade hur de ständigt utvärderar sig själva i syfte att förbättra sin insats. Ett nyckelantagande som slogs fast i början av projektet – nämligen att erfarna tolkar skulle hävda i djupintervjuerna att de ägnade mycket tid åt att öva färdigheten – fick, till min förvåning, inte stöd. Tolkarna rapporterade om många övningslika aktiviteter, men hävdade samtidigt att de inte övade. Om du vill läsa avhandlingen kan du ladda ner den här.