Klart att de svenska styrkornas lokala tolkarna i Afghanistan ska kunna få asyl i Sverige

Svenska tidningar rapporterar om att de afghaner som arbetar som tolkar åt svenska styrkan i Masar-i-Sharif har sökt om asyl i Sverige, men att det kan bli problem att få det. Läs DN här, Aftonbladet här och SvD här. Migrationsverket anser tydligen att talibanerna inte är tillräckligt starka i regionen för att hotet från dem ska utgöra asylskäl. Aftonbladet har en bra ledare också här.

Sverige slår nu in på samma sorgliga väg som USA och Kanada gjort när de lämnade Irak. I bloggen Linda’s peace project berättar Linda Wesson i detalj om vad som drabbar de tolkar som trupperna lämnar bakom sig i Irak. Irak som nu också anses som stabilt. Amerikanska och kanadensiska tidningar rapporterar också regelbundet om enskilda fall där tolkar desperat väntar på (ofta utlovade) uppehållstillstånd.

Utan tolkarna hade trupperna i Afghanistan inte kunnat göra sitt jobb, vi har helt enkelt inte tillräckligt många dari- eller pashtutalande tolkar (eller militärer för den delen) i Sverige som dessutom är beredda att följa med på sådana insatser. Att vara tolk åt utländska trupper är attraktivt eftersom det ger en hög inkomst, men det är också livsfarligt. De väljer ju att samarbeta med fienden i mångas ögon. De kan inte heller dölja att de samarbetar eftersom de följer med patrullerna ut på besök hos lokalbefolkningen.

För vår egen del borde det räcka med att tänka tillbaka till andra världskriget och minnas vad som hände med kollaboratörerna (och en hel del oskyldiga på kuppen) för att förstå att man knappast går tillbaka till ett vanligt liv direkt efter ett sånt jobb. Varje krig har två sidor, det är naivt att tro att våra trupper av alla skulle ses som befriare eller vänner ens efter avslutad insats. Erfarenheten från Irak visar att tolkarna, när trupperna lämnat, verkligen är sittande fåglar för de som ägnar sig åt hämndaktioner. Om vi kunde ge oss ut i detta krig, måste vi också ta alla konsekvenser av det.