En tolk är inte en levande uppslagsbok, så i mitt yrke måste man vara rustad till tänderna.

Jag kan inte mycket om luktsinnet, till exempel, och om hur doftmolekylerna färdas via näsans luktreceptorer in i hjärnan. Före ett möte som handlar om sådant måste jag surfa en hel del på nätet, läsa på om talaren och om vad han eller hon har skrivit i ämnet och kanske också tala med en vänlig neurolog om luktbarken. Denna forskning skapar en del ordlistor, men framför allt bakgrundskunskap i ämnet.

Ibland frågar folk varför man behöver en tolk. Varför talar man inte direkt med sina kollegor (som alla förstår engelska)? Det är ju mycket enklare, och man behöver inte krångla med hörlurar och mikrofon.

Men när jag kliver in i min tolkroll med min dator, min dagordning, mitt bakgrundsmaterial och mina ordlistor, sker det där magiska: Jag förvandlas till ett kommunikationshjälpmedel. Jag undanröjer språkbarriärer, så att talare och åhörare kan koncentrera sig på budskapet.

Mina kunder ser då fördelen med att inte själva behöva förstå uttrycket the axons from the olfactory receptors converge in the olfactory bulb. Det gör jag. Jag förmedlar budskapet från talaren till åhörarna på deras modersmål.

Elisabet Tiselius,  konferenstolk, auktoriserad tolk och doktorand i simultantolkning.