Jag får inte glömmas bort – februari 2009

När du tolkar är jaget A och O. Token är talarens svenska (eller franska, eller engelska, eller arabiska) röst, och därför är jag formen så viktig. Jaget är både välsignelsen och förbannelsen för en tolk . ”Vi är filtret som all smärta spolas igenom”, sa en av tolkarna i den sydafrikanska sannings- och förlikningskommissionen. Genom att inte använda jag så skapar du tvivel hos dem som lyssnar. Det är som om du som tolk inte vill identifiera dig med den person du tolkar åt, som om du inte tror på orden som han eller hon säger. Och om inte du gör det varför ska då lyssnaren ska göra det.

Tänk dig en rättegång. Den tilltalade bedyrar sin oskuld. Du tolkar: ”Han säger att han inte vet vad som har hänt. Han säger att han blev lurad ut till Dyvik och där tog de hans telefon. Sedan fick han gå hem. Han säger att han inte vet vad som hänt med Pelle.” Jämför trovärdigheten i den tolkningen med: ”Jag vet inte vad som har hänt. Jag blev lurad att åka till Dyvik och där tog de min telefon. Sedan fick jag gå hem. Jag vet inte vad som har hänt med Pelle.”

Det finns en gammal tolkhistoria om kunden som reste sig upp och vände sig till åhörarna och utbrast: ”Jag håller helt med damen!” Det var bara det att talaren som fick medhåll var en man, men som tolkades av en kvinna.